Mattias från SUF Eskilstuna skriver en strålande artikel om hur vissa växer in i klasskampen utan böcker och bildning och hur samhället i sig kan odla klassföraktet
Jag växte upp i en småstad, en sådan där alla kände alla. Man såg människor på stan man inte hade ett dugg gemensamt med, men deras föräldrar kände min mor, de träffades på fritiden och som barn var vi tvungna att leka med varandra medans våra föräldrar drack sig fulla på billigt vin och cider. Men när man växte upp hälsar man inte ens på varandra när man ser varandra. Det är klart att folk kan växa ifrån varandra, men jag såg det alltid som någonting mer.
Min mor var nämligen ensamstående, med tre barn som alla hade olika pappor, varav bara en av dem fortfarande hörde av sig. Till råga på det gick vi på socialbidrag, som var så otillräckligt att vår mor alltid fick ta från våra barnbidrag för att få ekonomin att gå runt. Hon skuldsatte sig själv upp i öronen trots att alla i familjen visste att hon inte hade en chans att betala tillbaka ett öre av de skulder hon satte sig i.
Deras föräldrar å andra sidan, hade alltid tillräckligt med pengar för att köpa alla nya trender som kom till sina barn. Deras barn visade alltid upp sina nyaste leksaker och tv-spel de hade fått när vi träffades. Barn jag aldrig kände någon direkt koppling till. Det kan ha berott på att de alltid visade upp alla de materiella saker de blev så glada över, när man satt där i sina begagnade kläder man hade fått av någon äldre kusin eller liknande. Mormor brukade nämligen alltid fixa en massa kläder med märken man aldrig hade hört talas om från avlägsna släktingar man aldrig träffat. Deras kläder, däremot. Var alltid de kläder som alla andra barn också ville ha, och därmed skaffade (För vem vill vara den där utstötta ungen som har kläder från sent 80/tidigt 90-tal?) Redan då kände man sig utanför bara på grund av att man hade fötts in i fel familj.
Inte blev det bättre när man började skolan heller, alla ens klasskamrater gick runt i de senaste märkena, med sina hockey-jackor, som så tydligt visade att de hade råd med fritidsintressen. Det tog mig mellan ett halvår till ett år att övertala mina föräldrar att tillsammans betala de kostnader som innebar att börja spela hockey. Alla killar i min klass gjorde det och man ville ju inte vara sämre än alla andra, så jag började spela hockey, jag struntade i hur mycket det ruinerade min mor, jag struntade i att vi, under flera år, inte fick några fina julklappar eller presenter. Jag struntade i att jag fick springa till mormor gråtandes och be henne laga och tvätta mina enda byxor när jag hade ramlat ute. Jag var en del av gemenskapen, jag var en del av det där gänget, beståendes av medel/överklass-ungar som hade råd att spela både hockey och fotboll, samtidigt som de fick x-box och playstation i julklapp.
Jag tror jag var 9 eller 10 när jag upptäckte att man kunde få allt man ville gratis, bara man var smart nog. Jag gick in i stans enda leksaksaffär, och snattade den nyaste, coolaste leksaken, visade upp den för alla mina klasskamrater dagen efter och blev den häftigaste killen i klassen. I en eller två dagar. Jag visste inte vad kapitalism var, jag visste inte vem Marx var, jag hade ingen aning om vad det fanns för teorier om varför det var bra, rent politiskt sett, att snatta. Jag gjorde det för att jag inte förstod varför man skulle behöva pengar för att vara populär.
Under hela min uppväxt fick jag alltid höra de typiska fraserna man alltid får höra som arbetarklassbarn: ”Man ska vara hel och ren”, ”Du ska inte tro att du är bättre än någon annan” (Eller allra helst: ”Du ska inte tro att du är något”) Jag har alltid växt upp med det i baktanke, samtidigt som jag alltid letat efter nya mönster att passa in i.
Tiden gick, jag växte upp, jag gick från att vara det mobbade, fattiga barnet till att bli den 15-årige punkaren med konstiga hårfärger och konstiga kläder. Såhär i efterhand vet jag knappt varför. Men jag ville inte vara som alla andra, jag ville inte spendera mina föräldrars pengar på märkeskläder och barnbidraget på sprit för att gå på någon fest hos en främmande människa man inte känner och hoppas på att få ligga med någon tjej som var för full för att säga emot. Istället hängde jag i parker och drack hemmabryggt vin med mina arbetarklass-polare. Vi var liksom de utstötta i vår lilla småstad. Alla visste exakt vilka vi var och varför man inte skulle umgås med oss.Vi fick stryk för att vi inte såg ut som alla andra, eller för att vi var fula, eller för att vi var annorlunda, eller för att de som spöade oss hade tagit Tjack. Vad än anledningen var sket vi i vilket, vi var inte stora, vi var inte duktiga på att slåss och visst fan fick vi stryk, så jävla mycket stryk att vi var rädda för att gå ner på stan vid ett antal tillfällen. Men samtidigt skapade det en gemenskap, vi hade inte så mycket gemensamt mer än att vi inte var som alla andra. Vi hade ingen flott villa vi kunde ha supa-knarka-fest i. Vi hade inga föräldrar som tog med oss på båtsemester i skärgården. Vi hade varandra, vissa hade kanske sina föräldrar, eller, om man hade tur, lite vänner i någon annan stad kanske.
Vid den här tiden kallade jag mig även anarkist, mest för att det passade min identitet som punkare. Jag hade ingen aning om vem varken Goldman, Kropotkin eller Bakunin var. Jag trodde att anarkismen innebar att hata samhället och bränna bilar och kasta Molotovs, och kasta Molotovs gjorde vi. Vi bröt oss in i bilar, gjorde inbrott i hus. Vi eldade nästan upp en hel skola, vi hamnade i bråk på fester, vi levde livet, en dag i taget. Vi hade inga planer på morgondagen. Vi skolkade skolan så vi fick så mycket tid som möjligt åt att dricka mäsk i parker och jävlas med stadens invånare. Men av någon anledning slutade alltid dessa saker precis vid gränsen för vad som var arbetarklassens bostäder. Vi bröt oss in i bilar som stod på uppfarten till någon rik persons villa, men gick bara förbi de bilar som stod på parkeringen vid stadens ”ghetto-område”.
När jag sen fyllde 16, började jag läsa på om allt vad anarkism hette. Det tog mig inte lång tid att inse vad som passade mig mest. Jag var anarko-primitivist! När man sedan hade fått en stämpel på vad man var kunde man lätt läsa på om allt i ämnet, man läste allt man kom över, fyllde på med argument och gick ut på gatan för att starta revolutionen. Då ändrades allting, från att bara glida runt och supa och förstöra saker på måfå så riktades vreden åt ett håll: De som hade pengar. Vi kastade sten genom överklassens rutor, vi eldade sönder deras bilar. Vi bröt oss in på militärt område och stal utrustning från militären. Vi började slåss med rasister och brats på stan istället för att få stryk av dem. Vi visste inte riktigt var vreden kom ifrån, men vi visste var den skulle riktas. Vi ville skapa revolution, vi ville skapa ett samhälle där de vuxna lyssnade på oss ungdomar, där vi fick våra röster och känslor lyssnade på. Där vi slapp vara slavar för vuxenvärlden och allt vad den innebar. Jag vet inte hur många gånger jag har sett ut över en helt tom stad och gråtit över att jag inte blivit lyssnad på, att ingen har brytt sig om en, eller att man känt sig ensam och utstött. Vi hade fortfarande inga planer för morgondagen, vi visste inte vad vi ville göra med våra liv, vi visste inte ens om vi skulle leva om 5 år, eller ens 1 år för den delen. Det sket vi i också, för vi brydde oss inte om det. Vi skapade en sorts social revolution, där man aldrig var annorlunda, man var aldrig utanför, alla var med på ett villkor; att allt vårt hat ska riktas mot de som förtjänar det, vilket betydde, som bekant: Överklassen.
Allt det, precis som i de flesta historier från när människor var unga, gick ju rakt åt helvete. Jag flyttade och började plugga i en annan stad. Vissa följde med, andra stannade kvar, och hur mycket man än kan önska att man ska hålla kontakten så blir det ju aldrig så och när man väl hälsar på märker man hur förändrade folk är, eller så är det man själv som är förändrad. Hos mig har dock ingenting ändrats, i grunden. Jag vill tro att jag är mer ”påläst” nu och jag vill tro att jag har kommit en bit fram i livet. Men vilket som så brinner fortfarande samma hat i mig, nu som då. Jag ser världen genom samma klassförakt lika mycket nu som då, och fortfarande, när jag ser människor som har råd att bry sig fullt ut om hur de ser ut, att se dem gå och köpa samma kläder som jag snattar, när jag ser dem gå och handla samma mat som jag dumpstrar, då tvingas jag bita ihop och tänka att: Någon gång, så kommer det vara deras bilar som brinner, någon gång kommer det vara deras hus som det kastas sten genom rutorna för. Det är nämligen inte genom att läsa böcker man lär sig klasshat, det är genom att växa upp i det vidriga samhälle vi lever i idag, det är genom att jobba på de skitjobb vi alla hatar och framför allt så är det genom att vända den vrede vi alla växer upp med uppåt, emot de som förtjänar det: Överklassen!
